Efter en lång debatt i början av 1990-talet om innovationsföretagens svårigheter att attrahera kapital stiftade en rad kompetenta och kraftfulla personer med Curt Nicolin i spetsen Innovationsbörsen, sedermera Innovationsmarknaden; man fick inte heta "börs" för finansinspektionen.

Fortfarande kallas IM på sina håll för "snillebörsen". Källström och af Klint hör båda till de ursprungliga stiftarna. Hur kan de påstå att de "aldrig försökt vara börs"?

Stiftarnas avsikt var att skapa en börs och alla vet ju att IM fortfarande fungerar som en börs. Vad annat är "en organiserad handel som redovisar kurser på en lista".

När jag påstår att IM helt styr företagen på börsen, svarar Krister Källström och Johan af Klint att deras "inflytande" inte är "mer än normalt för en kompanjon i minoritetsställning". Detta är inte korrekt. De fattar de avgörande besluten om företagens finansiering. Den som sitter påpengarna styr naturligtvis det mesta i ett företag.

Källström och af Klint påstår vidare att "IM-Gruppens verksamhet är organiserad efter förebild av venture- capital-industrin i USA". Det är inte heller helt korrekt.

Det finns inte ett enda riskkapitalbolag i USA där inte ledningens ekonomiska incitament helt är knutna till de externa investerarnas intresse av avkastning.

Dessa företags ledningsgrupp har ju hela tiden bättre information om företagens utveckling än de externa investerarna, men varken ledande personer, styrelsen eller andra anställda har någon möjlighet att påverka utdelningen till sin egen fördel på de externa investerarnas bekostnad. Men det kan IM-Gruppen eftersom de handlar med samma aktier på samma börs som de externa investerarna gör.

För att inte oroa leverantörer och kunder kan det till exempel vara affärsmässigt riktigt för IM-Gruppen att i vissa lägen beordra företag på fallrepet att hålla god min. Samma lugnande information går ju då till de externa aktieägarna. Även om avsikten är den allra bästa, får de externa aktieägarna ett informationsunderläge.

På IM sticker man inte under stol med att många av bolagen kan komma att gå i konkurs. Den inre kretsen har av naturliga skäl en mycket större möjlighet att bedöma vilka företag som är russinen i kakan. Även här kommer de externa aktieägarna i ett informationsunderläge. Personer som är knutna till IM-Gruppen får därför svårt att hantera sina aktier utan att råka ut för insiderproblematik.

En företeelse på IM som verkar vara direkt hämtad från pyramidspelens värld är att alla som vill satsa pengar i ett individuellt bolag också måste satsa pengar i IM-Gruppens eget bolag I-Marknaden.

Detta krav är inte förenligt med en optimal marknadsfunktion och borde snarast avskaffas. Det måste finnas ett mer transparent sätt att ersätta IM-Gruppens insatser. Även detta ger ju upphov till en permanent insiderproblematik.

Krister Källström och Johan af Klint menar att det faktum att all information om bolagen på listan förmedlas av IM-Gruppen "förhindrar missbruk av insiderinformation". Först väljer man således ut bolagen, klär upp dem, skaffar dem pengar, sköter handeln med deras aktier. Och till sist sköter man deras informationsgivning. Systemet ställer orimliga krav på IM-Gruppens etik och moral.

Sammanblandningen av börs och riskkapitalbolag leder således till ett antal intressekonflikter. För att få verksamheten att fungera marknadsmässigt korrekt bör man därför dela upp IM-Gruppen i en börs och ett riskkapitalbolag. .

Dessutom bör man avskaffa den osunda monopolsituationen beträffande urvalet av bolag genom att låta även utomstående riskkapitalbolag och mäklare introducera bolag på IM-börsen.

Det är inget fel i att IM-Gruppen blir ett riskkapitalbolag enligt Krister Källströms och Johan af Klints intentioner, men de svenska innovationsföretagen behöver dessutom en väl fungerande och genomlyst börs. Riskkapitalbolag finns det en uppsjö av i dag. Snillebörs finns det bara en. Aapo Sääsk

Copyright, 1996, Aapo Sääsk, Scarab